Jag erkänner...

Jag har ett erkännande:

Jag älskar att komma ut!

Det är sant. Jag får verkligen en kick av det.

Överallt. När som helst. I alla möjliga konstiga tillfällen och för alla möjliga människor. För jobbkamrater, för kurskamrater, främmande människor, jobbkontakter, bekantas bekanta, medpassagerare på tåget, unga, gamla, män och kvinnor, de som jag genom fördomar tror är homofober eller homosexuella, de som verkar vanliga, de som inte är som andra... osv

Jag kan ibland sitta och prata med någon och bara vänta på rätt tillfälle. Och när tillfället kommer nämner jag bara de magiska orden "min flickvän" och observerar nyfiket reaktionen. Efteråt kan jag vara helt darrig och jag kan ha svårt att se folk i ögonen. Men jag känner en enorm lättnad och stolthet.

Jag trodde det skulle försvinna nu när vi har varit ihop så länge. Nu när våra nära vet om att vi är ett par och alla verkar tycka precis som vi att det är något helt naturligt och inget konstigt alls. Men jag är fortfarande helt fixerad vid det här... att komma ut. Kanske är det inte samma sak att nämna sin flickvän för en ny bekant som att komma ut ur garderoben för sina släktingar efter månader av hemlighållande. Men i ett heteronormativt samhälle och bland människor som tänker mer eller mindre heteronormativt kommer man alltid ut på något sätt när man nämner att man har en partner av samma kön. Folk förutsätter ju att det skulle vara tvärtom. Att man skulle vara "normal".

På ett sätt tror jag att jag vill testa folks fördomar och få bekräftelse i form av positiva reaktioner. Men samtidigt älskar jag när folk reagerar med förvåning och förvirring. Jag vill bryta det normativa tänkandet och det känns som jag på något sätt gör en god gärning varenda gång jag berättar. Att de som hör omedvetet eller medvetet blir mer toleranta och mindre heteronormativa.

Eller? Har jag fel? Är det bara min förälskelse som gör att det pirrar till i mig varenda gång jag nämner henne för någon? Och är det bara min lyckliga kärlek jag vill skryta om? Skulle jag känna samma behov att berätta om jag var ihop med en kille?

En arg dröm

Inatt drömde jag att jag var kille. Det har bara hänt en gång förut som jag kan minnas och liksom den gången var denna dröm ganska våldsam och fylld av ilska.

Jag och min flickvän var på en fest och allt var lugnt och trevligt. Jag kände mig varken som man eller kvinna, gick bara omkring och pratade med folk, med henne bredvid mig. Så kom min mamma och började klaga på mig. Hon påstod att jag inte hade varit tillräckligt trevlig och snäll. Jag tyckte att jag visst hade varit trevlig och artig på alla sätt, men hon lyssnade inte på mig. Till slut blev jag så arg att jag tog en radio som stod på matbordet, bröt sönder den i småbitar och kastade bitarna ut över rummet. De andra gästerna tittade på mig och någon sa: "Han verkar inte vara på bra humör". Jag blev lite förvånad över ordet han men bestämde mig för att göra som de ville och gå in i rollen som bråkig kille. Så jag sprang ut och blängde argt på alla som kom ivägen för mig. En pojke sprang efter mig. Han verkade se mig som någon slags idol, men jag låste in mig på toaletten. Plötsligt stod många killar utanför dörren och bankade. De sa hotfulla saker och verkade allmänt läskiga. Så jag smet ut genom ett litet fönster och sprang ut barfota genom snön. Det var kallt och jag var mycket medveten om att jag var mig själv och att jag var kille. Men allt jag kunde tänka var att jag ville tillbaka till min älskade men inte kunde. Hela drömmen var full av någon slags frustrerad ilska.

Hm... Underligt... Kan någon hjälpa mig att tyda min dröm?

"Är du ihop med någon? Vem är han?"

Jag har alltid varit mormors snälla, söta docka. Perfekt på alla sätt. Därför var jag extra orolig för att berätta för henne att jag har flickvän. Vi bor i generationsboende, jag, mina föräldrar, syskon och morföräldrar, så vi kommer rätt nära inpå varandra och har en ganska nära relation. Därför började det bli viktigt att låta de få veta nu när det snart gått ett år.

"Mormor, jag ska berätta en sak för dig..."
"Är det något allvarligt?"
"Nejdå... eller jo det är på allvar, men själv tycker jag bara att det är positivt."
Innan jag hann säga något mer började hon fråga:
"Är du ihop med någon? Vad roligt? Vem är han? Har jag träffat honom?"
"Ehm... det är en person som du har träffat ja... men..."
"Jaha... men oj vad roligt... är det X? Eller Y? Någon av Z:as pojkar? Är det den där killen från den där föreningen som har varit hemma hos oss flera gånger?"
Medan jag panikartat försökte komma på ett sätt att säga att det inte var en kille svarade jag på hennes frågor: "Öh... nej... haha! inte han heller... nej... nej C är barnslig...och det är inte B... menar du A? mormor! han är 14 år!"
Till slut fick jag ur mig någon lång babblig historia om hur jag för länge sedan insett att jag inte blir kär i killar. (vilket är lögn då jag inte förrän på senaste tiden slutat kalla mig bisexuell)
Mormors reaktion skrämde mig: "Jaja, men det är ingen fara... Vänta bara några år så ska du se att du hittar den rätte."
Jag hoppades på att hon bara hade varit lite trögfattad, och att hon inte på allvar menade att homosexualitet skulle vara något som går över om man väntar lite.
"Men... jag blev jättekär i någon annan... en tjej..."
"Jasså..."
"Nu blev du förvånad."
"Neejdå inte alls..." Mormor vred på sig och försökte le. "Så är det ju nuförtiden. Trevligt, trevligt, vem är det?"
Men när jag berättade vem det var syntes det att hon var glad på riktigt.
"Men åh så kul! Henne tycker jag ju om!"
Jag blev ganska förvånad över att hon accepterade det så snabbt. Jag som brukar säga till min flickvän att hon i onödan oroar sig för att folk ska ha något emot homosexualitet.

Mormor tackade mig för förtroendet och gick in och berättade det för morfar direkt. Morfar log ett sorgset leende mot mig och sa: "Det blir jobbigt för er." Sen sa han inte mer. Men mormor hjälpte mig att förklara för honom att det minsann var annorlunda nuförtiden...

Hörde sedan av mamma att hon hade pratat med dem och mormor gång på gång hade frågat om min mamma trodde att det här var rätt och att jag inte skulle ångra mig eller ändra mig senare. Då hade morfar sagt "Nej, det kommer inte att ändra sig." Morfar har alltså accepterat det mer än mormor, medan mormor är mer vänligt inställd, eller i alla fall försöker. Hon vill så gärna se på världen med queerglasögon, det märks. Hon lockas av det. "Ja det spelar ju ingen roll med pojkar och flickor nu.... Bara man hittar någon man verkligen tycker om så..."

Nu känns det riktigt skönt. Jag ska aldrig mer behöva säga till någon "jag ska berätta en sak för dig" och sitta och känna mig onaturlig när jag måste pressa fram att jag har flickvän. Jag ska aldrig mer behöva "komma ut" på det sättet. I framtiden kan jag bara nämna min flickvän naturligt lite här och var i samtal med olika människor, så som jag tror de flesta gör när de låter världen få veta vem man är tillsammans med.

Jag är på er sida!

Min mamma berättade en rolig sak för mig häromdagen. (Varför börjar jag förresten alla blogginlägg med något hon har sagt? Usch, vad jag är förutsägbar...)

När jag var sex år och började förskoleklass började de andra barnen upptäcka att det fanns killar och tjejer och dela upp sig. Jag ville leka med alla, både tjejer och killar. I en period blev tjejerna jagade av killarna varenda rast. Detta hade jag tydligen tyckt var orättvist. Varför skulle man bli jagad bara för att man var tjej? Men jag hade kommit på en lösning. Så fort killarna sprang fram mot mig sa jag bara "Det är lugnt! Jag är med er!" Killarna sprang vidare och lät mig vara. Detta berättade jag stolt för min mamma när jag kom hem. Jag var på killarnas sida. På de starkastes sida.

Jag kan inte låta bli att fundera över detta. Gör jag på samma sätt idag? Tror jag att jag kan få mer makt om jag gör mig till kille? Eller mer frihet om jag hittar på att jag hör till "båda sidorna". Jag kommer undan generaliseringar. Jag behöver varken jaga eller fly. Jag behöver varken anklagas för förtryckande eller känna mig förtryckt. Jag smiter från alla definitioner och alla krav.

Men historien stannar inte där. Jag hade nämligen själv andra minnen från lågstadiet, där jag helt var på tjejernas sida. Men då hade jag övergått till att vara tjejernas beskyddare. Om (eller rättare sagt när) en kille var dum mot någon av mina tjejkompisar ropade de bara på mig. Då kom jag som en räddande prins och hotade att pussa draken. Den farliga killen blev rädd och försvann. Jag var fortfarande inte en av tjejerna, jag var inte heller på killarnas sida. Jag var inte en av de hjälplösa prinsessorna, men inte heller en av de tjejjagande drakarna, de tuffa killarna, machomännen... Jag var hjälten, den främmande, mystiska, skrämmande beskyddaren som vågade trotsa normerna. Jag ställde mig mitt emellan grupperna med min egen fria definition och jag var starkast av de alla.

Både homo och bi?

Kan man vara både homosexuell och bisexuell?

Jag sa till min mor att jag inte längre pratar om mig själv som bisexuell. Hon sa att det var bra att jag inte gjorde det, för folk accepterar inte bisexualitet lika mycket som homosexualitet. Definierar man sig som bi kan man riskera att ses som osäker på sin läggning, lösaktig, opålitlig o.s.v. Plötsligt fick jag väldig lust att definiera mig som bisexuell! Inte för att det är provocerande men för att jag vill visa att det är möjligt att vara det.

Bisexualitet verkar ha blivit ganska populärt bland ungdomar. Detta tycker jag är positivt då man blir mer öppen för olika möjligheter och det blir mer accepterat med homosexuella relationer. Men om man kallar sig för bisexuell för att verka annorlunda eller för att (som tjej) vara mer attraktiv för killar (jo, jag vet folk som gör det och erkänner det) kan det riskera att andra får en konstig bild av bisexualitet. I media uppmärksammas mest de homosexuella och deras krav på rättigheter. Det handlar om "homosexuella som vill få gifta sig" och att många samkönade förhållanden består av en eller två som vill kalla sig bisexuella är det få som tänker på. Bisexualitet kopplas inte till säkra individer och hållbara monogama förhållanden på samma sätt.

Jag ser det inte som att jag såg mig som bisexuell förut för att jag inte visste än att jag var homosexuell. Jag ser det som att min sexuella läggning har förändrats.

Sedan skulle jag faktiskt gärna kalla mig bisexuell ibland. Främst när jag har mina transstunder då jag känner mig som man. Då attraheras jag av människor av båda könen. Hade jag då varit man kroppsligt och inte bara psykiskt (trots att känslan är ganska fysisk kan jag inte blunda för verkligheten) skulle jag ha kunnat ha sex med både män och kvinnor.

Jag är en blandning av könsidentiteter och läggningar: en intergender i teorin och i praktiken en bigender, en androgyn lesbisk kvinna som ibland känner sig som en bisexuell man. Förlåt om jag förvirrar er, men jag tänker inte begränsa mig till ett begrepp.

"Manlig", lesbisk kvinna = anpassande efter normerna?

Jag hade vit skjorta och väst på nyår. Det tyckte jag var snyggt. Min flickvän hade korsett och kjol. "Varför vill du klä ut dig till en man?" frågade min mamma. "Måste man det om man har flickvän?"

Jag hade väntat mig reaktioner, ändå blir jag förvånad över dem. Tidigare har jag klätt mig i "manliga" kläder, pratat om mig själv som kille och liknande lite då och då när jag känt för det. Detta sågs ofta som något provocerande, något som utmanade könsnormerna. Folk accepterade det och beundrade mig för det. Men nu, när jag plötsligt ses i förhållande till min flickvän, blir tolkningen av mitt beteende helt annorlunda. Nu är plötsligt exakt samma beteende ett tecken på anpassning efter normerna. Jag kallas "killen i förhållandet" och många verkar bli irriterade på mig för att jag "försöker likna ett heteroförhållande".

Jag vet inte varifrån mitt beteende kommer. Oftast tänker jag på mig själv som kvinna och är nöjd med det, men ibland kommer mina transryck då jag klär mig annorlunda eller övar på röst och kroppspråk för att ge intryck av att jag är något annat. Och ofta får jag känslan av att vilja vara bigender eller intergender och ha möjlighet att känna mig som det jag vill när jag vill.

Jag har aldrig varit riktigt "tjejig" och nu har jag även upptäckt att jag gillar en tjej. Två normbrytande saker på en gång! Eller? Man skulle också kunna se det som att mina lesbiska preferenser har varit orsaken till det killiga beteendet och att detta förstärks för att jag ska kunna passa in i samhället. Kom hönan eller ägget först? En ganska onödig diskussion tycker jag. Jag är som jag är och varför är väldigt svårt att säga. Förklaringar är bara nödvändiga om man vill göra en förbättring. Men jag är nöjd som jag är.

Mitt beteende kan alltså ses som ett sökande för att passa in i samhällets normer för vad som är vad, samhällets bindande normer som jag tycker är fel och inte ska behövas. Men vad ska jag då göra åt det? Ska jag anpassa mitt beteende och köra över mina känslor för att akta mig för att följa normerna till varje pris? Ska jag försöka vara annorlunda, försöka vara kvinnlig och visa att man kan vara två tjejiga tjejer eller ska jag ha både kjol och slips och tvinga min flickvän att också bete sig androgynt?

Nej jag tänker följa mina känslor och vara som jag vill utan att tänka på hur andra ser det. Jag tänker protestera om folk försöker stoppa in mig i ett fack och begränsa mina möjligheter. Bara för att jag tror på jämställdhet och inte ser några större skillnader mellan människor av olika kön, betyder inte detta att jag inte tycker att man ska få definiera sig hur man vill när det gäller könsidentitet och läggning. Jag respekterar en född kvinna som ser sig som straight, kvinnlig kvinna och är nöjd med det. Jag respekterar den som gör en könskorrigerande operation för att vara nöjd med sitt kroppsliga kön. Jag respekterar den som säger sig vara bisexuell, homosexuell, transgender, pansexuell osv. Jag respekterar även den som inte vill definiera sig alls men tycker ändå att man bör respektera andras definitioner på sig själva och inte köra över folk genom att säga sådant som att "alla är bisexuella", "det finns inga kön", eller "man ska nöja sig med den kropp man har". (dessa meningar brukade jag själv säga i min krisiga period då jag ville styra hela världen) Och sist, men inte minst: jag accepterar mig själv och att jag förändras varje dag.