"Är du ihop med någon? Vem är han?"

Jag har alltid varit mormors snälla, söta docka. Perfekt på alla sätt. Därför var jag extra orolig för att berätta för henne att jag har flickvän. Vi bor i generationsboende, jag, mina föräldrar, syskon och morföräldrar, så vi kommer rätt nära inpå varandra och har en ganska nära relation. Därför började det bli viktigt att låta de få veta nu när det snart gått ett år.

"Mormor, jag ska berätta en sak för dig..."
"Är det något allvarligt?"
"Nejdå... eller jo det är på allvar, men själv tycker jag bara att det är positivt."
Innan jag hann säga något mer började hon fråga:
"Är du ihop med någon? Vad roligt? Vem är han? Har jag träffat honom?"
"Ehm... det är en person som du har träffat ja... men..."
"Jaha... men oj vad roligt... är det X? Eller Y? Någon av Z:as pojkar? Är det den där killen från den där föreningen som har varit hemma hos oss flera gånger?"
Medan jag panikartat försökte komma på ett sätt att säga att det inte var en kille svarade jag på hennes frågor: "Öh... nej... haha! inte han heller... nej... nej C är barnslig...och det är inte B... menar du A? mormor! han är 14 år!"
Till slut fick jag ur mig någon lång babblig historia om hur jag för länge sedan insett att jag inte blir kär i killar. (vilket är lögn då jag inte förrän på senaste tiden slutat kalla mig bisexuell)
Mormors reaktion skrämde mig: "Jaja, men det är ingen fara... Vänta bara några år så ska du se att du hittar den rätte."
Jag hoppades på att hon bara hade varit lite trögfattad, och att hon inte på allvar menade att homosexualitet skulle vara något som går över om man väntar lite.
"Men... jag blev jättekär i någon annan... en tjej..."
"Jasså..."
"Nu blev du förvånad."
"Neejdå inte alls..." Mormor vred på sig och försökte le. "Så är det ju nuförtiden. Trevligt, trevligt, vem är det?"
Men när jag berättade vem det var syntes det att hon var glad på riktigt.
"Men åh så kul! Henne tycker jag ju om!"
Jag blev ganska förvånad över att hon accepterade det så snabbt. Jag som brukar säga till min flickvän att hon i onödan oroar sig för att folk ska ha något emot homosexualitet.

Mormor tackade mig för förtroendet och gick in och berättade det för morfar direkt. Morfar log ett sorgset leende mot mig och sa: "Det blir jobbigt för er." Sen sa han inte mer. Men mormor hjälpte mig att förklara för honom att det minsann var annorlunda nuförtiden...

Hörde sedan av mamma att hon hade pratat med dem och mormor gång på gång hade frågat om min mamma trodde att det här var rätt och att jag inte skulle ångra mig eller ändra mig senare. Då hade morfar sagt "Nej, det kommer inte att ändra sig." Morfar har alltså accepterat det mer än mormor, medan mormor är mer vänligt inställd, eller i alla fall försöker. Hon vill så gärna se på världen med queerglasögon, det märks. Hon lockas av det. "Ja det spelar ju ingen roll med pojkar och flickor nu.... Bara man hittar någon man verkligen tycker om så..."

Nu känns det riktigt skönt. Jag ska aldrig mer behöva säga till någon "jag ska berätta en sak för dig" och sitta och känna mig onaturlig när jag måste pressa fram att jag har flickvän. Jag ska aldrig mer behöva "komma ut" på det sättet. I framtiden kan jag bara nämna min flickvän naturligt lite här och var i samtal med olika människor, så som jag tror de flesta gör när de låter världen få veta vem man är tillsammans med.