Attackerad på tåget...

Idag när jag helt oskyldigt skulle sätta mig på upptåget och gick genom dörrarna på Uppsala centralstation kände jag mig plötsligt för första gången utsatt för homofobi. Nej jag kan inte säga att det har hänt förut. De som stirrat eller reagerat på konstiga sätt och varit överdrivna i sina försök att visa att de visst accepterar homosexualitet, de ler jag mest överlägset åt. Det är de som medvetet tar ställning och lägger fram argument för sin sak som är de verkliga homofoberna. Ja de som verkligen är rädda.

Det som hände var att jag fick en tidning i handen. "En gratistidning", tänkte jag, "det kan vara skön läsning på tåget". Men när förstasidan lyste med två stora rubriker om "svennar" och "svenskarnas dag på riktigt" stannade jag upp. Det var förstås en Nationaldemokraternas tidning och jag lämnade snabbt tillbaks den och sa artigt "nej, tack".

När jag sedan satt hur alla satt och läste i sina tidningar ångrade jag mig. Jag ville se vad det var för skräp de prackade på folk. Jag frågade en tjej på tåget om hon ville ha kvar sin eller om jag kunde läsa den och hon sa att jag kunde få den eftersom "den var ju ändå gammal... från juni..." Förstår folk ingenting! Tror de på allvar att det är en vanlig gratistidning med nyheter?

Jag ögnade igenom några sidor. Artiklar om muslimska självmordsbombare och om svenska nationaldagens firande för alla åldrar. Bilder på skäggiga talibaner som såg galna ut och på nästa sida leende "svenska" barn med ballonger. Och så förstås en stor artikel som prisar kärleken mellan man och kvinna som något heligt och fint, den sanna kärleken, den andliga kärleken. Dagens samhälle fördöms som fokuserat på det fysiska och homosexuella relationer beskrivs som ett sätt att utnyttja varandra för egen vinning och fysisk njutning. På en annan sida förklaras det hur homosexualitet kan märkas i tidig ålder och hur man som förälder kan stoppa det.

Jag vet inte varför jag reagerade så starkt. Jag tror att jag har förnekat lite att det finns de som på allvar är väldigt negativt inställda till homosexualitet. Men något brast inom mig när jag insåg att jag inte var respekterad och förstådd. Min pappa sa: "ja endel har ju extrema åsikter, och det är ju inte bra för vissa utsatta grupper i samhället". Utsatta grupper? Jag ville skrika att jag fan inte hörde till någon jävla utsatt grupp! Men jag kan inte svära framför pappa. Och... det hade väl inte varit sant heller. Jag skulle kunna säga "Jävla samhälle!" eller "Jävla extremister!" istället om jag ville få ut min ilska. Men det är inte ofta jag blir arg, och ilskan gick snart över i en önskan om att förstå de som inte förstår mig. Och jag försöker. Och lyckas till en del... Tror att jag kan förändra genom att prata istället för att skrika eller hålla tyst.

Homofobi och diskriminering. Det finns på nära håll också, det har jag förstått nu, men i lite mildare former. En kompis till mig verkar hålla med "bevara äktenskapet" (hon vet om mitt förhållande) och min morfar tycker tydligen att man ska "leda in ungdomarna på den rätta vägen". (han vet inte) Nu har jag väl insett att det finns och att jag måste leva med det och kämpa för ett mer accepterande samhälle.