Min... eeh... min... min närmaste vän!

Jag minns hur jag brukade drömma om den dagen då vi skulle ha kommit ut. Då inga problem längre fanns och man kunde prata öppet om vårt förhållande. I mitt framtidsscenario skulle vi plötsligt bestämma oss för att berätta och sen skulle hela världen få veta det på en gång och allt skulle vara över. Men det gick förstås inte till så.

Jag trodde inte att det var mitt mod det var fel på. Nej, när vi väl bestämde oss för att det var dags skulle jag våga säga det till vem som helst och visa det var som helst. Så blev det förstås inte. Att komma ut som ett par är tydligen en lång process som sker i etapper. Det började med familjen och de nära vännerna. Men varje gång jag umgås med en gammal vän eller en helt ny människa kommer känslan igen. Borde jag säga något? Vågar jag säga något? Orkar jag med reaktionen just nu? Och jag halvljuger för att slippa. Som när jag pratade med min gudmor igår och nämnde min flickvän flera gånger, men kallade henne för "min...eh...min...min närmaste vän". Jag orkade inte, ville inte, vågade inte... Vet förstås att de flesta tar det positivt, men frågorna som kan följa är ibland jobbiga. "Hur länge har det pågått?" "Hur gick det till?", "Hur känns det." "Vet dina föräldrar?" "Hur reagerade din familj?" Frågorna är ibland svåra att svara på. Eller så orkar jag bara inte prata om det jag gått igenom.

Hade hon varit en kille hade jag förstås sagt "min pojkvän". Jag vet, det kanske är lite fånigt att jämföra. Jag kanske ändå inte hade velat avslöja att jag hade ett förhållande om det var en pojkvän jag hade. Hade jag då sagt "min närmaste vän" och nämnt ett killnamn skulle de som hört förstås genast bli misstänkssamma och dragit slutsatser. Hade jag haft en pojkvän jag inte orkat berätta om hade jag inte nämnt honom överhuvudtaget. Det är så mycket lättare att dölja en flickvän. Det har vi märkt förr. Vi kan kramas, gå arm i arm, säga komplimanger till varandra och bete oss väldigt kärleksfullt. Ja jag kan till och med ibland stryka hennes kind och pussa hennes nacke och ändå kan folk helt missa att vi är något mer än "bara vänner". Detta är praktiskt på ett sätt, men också lite dumt. Om vi hade varit killar båda två hade vi inte behövt göra mycket för att folk skulle misstänka/förstå. Då hade vi kanske blivit förstådda eller konfronterade av andra, istället för att behöva säga det rakt ut till folk. Ord är så svåra att få fram, det vore så mycket lättare att kunna hinta fram det lite. Men det känns som om vi måste ställa oss och hångla ordentligt framför folk för att få folk att fatta...

Det måste alltså vara mycket lättare att komma ut som ett homosexuellt par när man är två killar än när man är två tjejer. Eller vad tror ni? Följer man kanske koderna och lyckas dölja det ändå? Blir kanske omgivningens tabu så starkt att man inte alls vågar röra varandra bland folk? Hm... det vore intressant att veta...

Första mötet med homosexualitet?

Två tjejer går hand i hand mot köpcentret. En liten pojke har gått några steg från sin mamma som packar varor i bilen och nu betraktar han tjejerna med nyfikna ögon. För honom är det antagligen två vuxna kvinnor som går där. Att tjejerna själva känner sig som två småflickor, barnsligt glada och förälskade, det vet han inte. Men nog blir han lite förvånad när den ena stryker den andra över kinden och den andra svarar med en ordentlig puss på munnen. Han springer tillbaka till mamma.

Frågan är vad som händer nu. Glömmer pojken bort händelsen eller tolkar han det bara som att kvinnorna måste vara släkt eller bästa vänner? Eller frågar han kanske sin mamma hur det kommer sig att två vuxna flickor pussar varandra som mamma och pappa gör? Och om han frågar, vad svarar mamman?

Detta är sånt som vi högt funderar över när vi fortsätter in för att handla. Vi diskuterar också om det är mer lyckat att visa vår kärlek framför ett barn än en vuxen. Å ena sidan är det de vuxna med fasta tankemönster som är roliga att provocera. Å andra sidan kan barn ofta vara mer fritänkande, och vi tycker ju förstås att barn ska lära sig allt om världen så fort som möjligt. Jag tycker det är hemskt att barn ska få reda på att homosexualitet existerar genom att höra någon skrika ”bög” som ett fult ord och sedan ta reda på betydelsen. Det var ungefär så jag första gången fick höra att det finns ”såna”. Jag kunde aldrig tänka mig att jag själv senare skulle uppfattas som en ”sån där”. Jag önskar nog lite att jag hade fått reda på det tidigare på ett annat sätt. Kanske genom att någon förklarade att det inte spelar någon roll vem man blir kär i och att det kan hända att man älskar någon av samma kön. Skulle omgivningen vara mer accepterande skulle det inte varit lika jobbigt när jag själv plötsligt upptäckte att jag hade en flickvän.

Jag märkte i början av högstadiet att jag kunde bli kär i tjejer ungefär på samma sätt som jag blev det i killar. Jag tolkade det mer som en känsla att vilja bli vän med personen och bestämde naivt att ”om jag var bisexuell så skulle jag ändå välja en man”, med argumentet att ”det skulle bli mindre krångligt” och ”jag vill ju ha barn”. Nu vet jag att det inte är så lätt. Man kan inte välja vem man fastnar för och vem man önskar att få leva resten av sitt liv med.

Jag sa hejdå till min älskade flicka idag. Hon ska plugga ett år i Värmland. Det är lååångt från mig och vi kommer inte att kunna träffas förutom någon helg eller något lov då och då. Jag är glad att det finns mail och telefon. Jag är också glad att jag numera vet att det inte kommer att ta slut bara för att vi kommer ifrån varandra. Som hon sa till mig imorse: ”Vad är ett år mot en hel livstid?”

Tre år

Tre år har gått nu. Tre år med henne. Tre år av kärlek. Ja jag älskade henne nästan från första dagen på gymnasiet. Det låter nog fånigt, men jag visste nog i alla fall någonstans att det var på väg. Jag visste att just hon skulle bli den där vännen jag hade hoppats på att slippa få. Den som skulle klänga sig fast vid mig och tro att vi var riktiga ”bästisar”, sådana som man var i lågstadiet. Jag trodde faktiskt innan jag började i min nya skola att det var det som skulle hända. Jag skulle para ihop mig med någon och hennes vänskap skulle neka mig ett eget liv. Den skulle hindra mig från att vara fri att lära känna flera vänner. Jag hade själv valt sådana relationer förut och nu ville jag ha förändring. Men samtidigt som jag hade tröttnat på att bara umgås med en eller två vänner önskade jag mig nog ändå i hemlighet någon som verkligen kunde bli min andra halva. Mina dåvarande nära vänner var på väg åt olika håll och jag ville ha någon ny att umgås med varje dag, att bry mig om och dela med mig av mina tankar till.

Det jag mest av allt önskade mig var nog en liten skyddsling att ta hand om. Någon lite osäker och lättpåverkad kompis som kunde lyssna på mina åsikter och ta efter dem. Någon som kunde vara annorlunda tillsammans med mig och se på resten av världen från min synvinkel. Det var väl det jag fick också. Jag träffade någon som verkligen behövde mig, mina råd, mitt stöd och min kärlek. Någon som klamrade sig fast vid mig för att försöka ta sig upp ur ett mörkt hål. Jag gav henne allt jag kunde och använde till slut all min styrka för att försöka dra upp henne. Ofta kändes det som om jag aldrig skulle lyckas. Ibland kändes det som om jag bara gjorde allt värre.

Det tog ett tag innan min kamp började visa resultat på allvar. Hon var självsäkrare men ändå så beroende av mig. Jag förstod inte riktigt hur det skulle gå ihop. Det gjorde inte omvärlden heller. Många har fortfarande kvar bilden av henne som den svaga som är beroende av mig. Men jag vill visa hur stark hon har blivit. Jag vill visa att hennes kärlek till mig är något annat än ett behov av någon stark att hålla sig fast i. Jag vill visa att jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig...

Regnbågar

Regnbågar symboliserar mycket. Det är på nåt vis alltid dit mina tankar kommer tillbaka till slut. Till regnbågarna.

Har ni tänkt så? Att utan både tårar och leenden skulle det inte finnas någon lycka. För utan både sol och regn syns ingen regnbåge.

Jag kommer på det ibland. Att färgerna i regnbågen kan symbolisera alla olika människor och tankar. Det finns så många olika världar här i världen. Alla bygger sina egna. Jag tycker att man får breda ut sin egen värld hur mycket man vill bara man låter de andra få ha sina ifred. Bara man låter bli att nedvärdera och förakta andras syn på sig själva och på världen. Man måste nästan vara lite ödmjuk...

Jag har så svårt för sånt. Jag tror alltid att jag vet bäst. Och sen kommer jag på att jag tänkte för snabbt och var för självgod. Och då tycker jag att jag är så modig som vågade erkänna att jag hade fel och så klok som äntligen kommit på sanningen.

Kritisera mig gärna. Jag kanske gråter lite, men det behövs. Sedan skrattar jag igen och målar en ny regnbåge med ännu fler färger än förut.