Första mötet med homosexualitet?

Två tjejer går hand i hand mot köpcentret. En liten pojke har gått några steg från sin mamma som packar varor i bilen och nu betraktar han tjejerna med nyfikna ögon. För honom är det antagligen två vuxna kvinnor som går där. Att tjejerna själva känner sig som två småflickor, barnsligt glada och förälskade, det vet han inte. Men nog blir han lite förvånad när den ena stryker den andra över kinden och den andra svarar med en ordentlig puss på munnen. Han springer tillbaka till mamma.

Frågan är vad som händer nu. Glömmer pojken bort händelsen eller tolkar han det bara som att kvinnorna måste vara släkt eller bästa vänner? Eller frågar han kanske sin mamma hur det kommer sig att två vuxna flickor pussar varandra som mamma och pappa gör? Och om han frågar, vad svarar mamman?

Detta är sånt som vi högt funderar över när vi fortsätter in för att handla. Vi diskuterar också om det är mer lyckat att visa vår kärlek framför ett barn än en vuxen. Å ena sidan är det de vuxna med fasta tankemönster som är roliga att provocera. Å andra sidan kan barn ofta vara mer fritänkande, och vi tycker ju förstås att barn ska lära sig allt om världen så fort som möjligt. Jag tycker det är hemskt att barn ska få reda på att homosexualitet existerar genom att höra någon skrika ”bög” som ett fult ord och sedan ta reda på betydelsen. Det var ungefär så jag första gången fick höra att det finns ”såna”. Jag kunde aldrig tänka mig att jag själv senare skulle uppfattas som en ”sån där”. Jag önskar nog lite att jag hade fått reda på det tidigare på ett annat sätt. Kanske genom att någon förklarade att det inte spelar någon roll vem man blir kär i och att det kan hända att man älskar någon av samma kön. Skulle omgivningen vara mer accepterande skulle det inte varit lika jobbigt när jag själv plötsligt upptäckte att jag hade en flickvän.

Jag märkte i början av högstadiet att jag kunde bli kär i tjejer ungefär på samma sätt som jag blev det i killar. Jag tolkade det mer som en känsla att vilja bli vän med personen och bestämde naivt att ”om jag var bisexuell så skulle jag ändå välja en man”, med argumentet att ”det skulle bli mindre krångligt” och ”jag vill ju ha barn”. Nu vet jag att det inte är så lätt. Man kan inte välja vem man fastnar för och vem man önskar att få leva resten av sitt liv med.

Jag sa hejdå till min älskade flicka idag. Hon ska plugga ett år i Värmland. Det är lååångt från mig och vi kommer inte att kunna träffas förutom någon helg eller något lov då och då. Jag är glad att det finns mail och telefon. Jag är också glad att jag numera vet att det inte kommer att ta slut bara för att vi kommer ifrån varandra. Som hon sa till mig imorse: ”Vad är ett år mot en hel livstid?”