Jag minns hur jag brukade drömma om den dagen då vi skulle ha kommit ut. Då inga problem längre fanns och man kunde prata öppet om vårt förhållande. I mitt framtidsscenario skulle vi plötsligt bestämma oss för att berätta och sen skulle hela världen få veta det på en gång och allt skulle vara över. Men det gick förstås inte till så.
Jag trodde inte att det var mitt mod det var fel på. Nej, när vi väl bestämde oss för att det var dags skulle jag våga säga det till vem som helst och visa det var som helst. Så blev det förstås inte. Att komma ut som ett par är tydligen en lång process som sker i etapper. Det började med familjen och de nära vännerna. Men varje gång jag umgås med en gammal vän eller en helt ny människa kommer känslan igen. Borde jag säga något? Vågar jag säga något? Orkar jag med reaktionen just nu? Och jag halvljuger för att slippa. Som när jag pratade med min gudmor igår och nämnde min flickvän flera gånger, men kallade henne för "min...eh...min...min närmaste vän". Jag orkade inte, ville inte, vågade inte... Vet förstås att de flesta tar det positivt, men frågorna som kan följa är ibland jobbiga. "Hur länge har det pågått?" "Hur gick det till?", "Hur känns det." "Vet dina föräldrar?" "Hur reagerade din familj?" Frågorna är ibland svåra att svara på. Eller så orkar jag bara inte prata om det jag gått igenom.
Hade hon varit en kille hade jag förstås sagt "min pojkvän". Jag vet, det kanske är lite fånigt att jämföra. Jag kanske ändå inte hade velat avslöja att jag hade ett förhållande om det var en pojkvän jag hade. Hade jag då sagt "min närmaste vän" och nämnt ett killnamn skulle de som hört förstås genast bli misstänkssamma och dragit slutsatser. Hade jag haft en pojkvän jag inte orkat berätta om hade jag inte nämnt honom överhuvudtaget. Det är så mycket lättare att dölja en flickvän. Det har vi märkt förr. Vi kan kramas, gå arm i arm, säga komplimanger till varandra och bete oss väldigt kärleksfullt. Ja jag kan till och med ibland stryka hennes kind och pussa hennes nacke och ändå kan folk helt missa att vi är något mer än "bara vänner". Detta är praktiskt på ett sätt, men också lite dumt. Om vi hade varit killar båda två hade vi inte behövt göra mycket för att folk skulle misstänka/förstå. Då hade vi kanske blivit förstådda eller konfronterade av andra, istället för att behöva säga det rakt ut till folk. Ord är så svåra att få fram, det vore så mycket lättare att kunna hinta fram det lite. Men det känns som om vi måste ställa oss och hångla ordentligt framför folk för att få folk att fatta...
Det måste alltså vara mycket lättare att komma ut som ett homosexuellt par när man är två killar än när man är två tjejer. Eller vad tror ni? Följer man kanske koderna och lyckas dölja det ändå? Blir kanske omgivningens tabu så starkt att man inte alls vågar röra varandra bland folk? Hm... det vore intressant att veta...
16 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver. Det där att inte veta om jag ska "mörka" genom att säga "min sambo" (som ju lika gärna kan vara en man) för att slippa reaktioner och frågor, eller om jag helt enkelt ska våga mig på att säga "Min fru". Reaktionerna är inte alltid dåliga, men det kommer alltid en...
Ja sambo är ett fint könsneutralt ord. Tycker inte att det är att hålla något hemligt heller om man skulle använda det ordet. Förutsätter de att det är en man är det väl deras misstag.
Jag berättar gärna för folk nuförtiden för att jag är nyfiken på deras reaktion och för att jag tänker att det är bra för folk i vårt heteronormativa samhälle att höra att någon i deras närhet inte är hetero.
Det som du skriver om på slutet är verkligen något jag märkt av om än inte av personlig erfarenhet. Två killar kan inte göra något annat än kolla tv på varsin sida av rummet utan att direkt få "bögstämpeln". Tjejer kan göra en hel massa som du säger utan att någon anar något. Jag har rätt många tjejkompisar och när dem har fest så är det inte ovanligt att dem spelar sanning eller konsekvens och blir intima. Skulle aldrig hända med ett gäng killar utan att folk skulle tänka sig en "ormgrop" eller något. Bra att någon annan ser problematiken med =)
Ja jag tänkte väl att det var så. I så fall är det nog lite annorlunda för killar att komma ut och att bli ihop. Man kan kanske inte som killar bara skämta och gosa lite och plötsligt inse att man har hånglat eller haft sex. På samma sätt kanske man inte som kille accepteras om man bara skämtar bort det efteråt eller säger att man bara skulle prova, som endel tjejer verkar göra.
Skicka en kommentar