Jag är på er sida!

Min mamma berättade en rolig sak för mig häromdagen. (Varför börjar jag förresten alla blogginlägg med något hon har sagt? Usch, vad jag är förutsägbar...)

När jag var sex år och började förskoleklass började de andra barnen upptäcka att det fanns killar och tjejer och dela upp sig. Jag ville leka med alla, både tjejer och killar. I en period blev tjejerna jagade av killarna varenda rast. Detta hade jag tydligen tyckt var orättvist. Varför skulle man bli jagad bara för att man var tjej? Men jag hade kommit på en lösning. Så fort killarna sprang fram mot mig sa jag bara "Det är lugnt! Jag är med er!" Killarna sprang vidare och lät mig vara. Detta berättade jag stolt för min mamma när jag kom hem. Jag var på killarnas sida. På de starkastes sida.

Jag kan inte låta bli att fundera över detta. Gör jag på samma sätt idag? Tror jag att jag kan få mer makt om jag gör mig till kille? Eller mer frihet om jag hittar på att jag hör till "båda sidorna". Jag kommer undan generaliseringar. Jag behöver varken jaga eller fly. Jag behöver varken anklagas för förtryckande eller känna mig förtryckt. Jag smiter från alla definitioner och alla krav.

Men historien stannar inte där. Jag hade nämligen själv andra minnen från lågstadiet, där jag helt var på tjejernas sida. Men då hade jag övergått till att vara tjejernas beskyddare. Om (eller rättare sagt när) en kille var dum mot någon av mina tjejkompisar ropade de bara på mig. Då kom jag som en räddande prins och hotade att pussa draken. Den farliga killen blev rädd och försvann. Jag var fortfarande inte en av tjejerna, jag var inte heller på killarnas sida. Jag var inte en av de hjälplösa prinsessorna, men inte heller en av de tjejjagande drakarna, de tuffa killarna, machomännen... Jag var hjälten, den främmande, mystiska, skrämmande beskyddaren som vågade trotsa normerna. Jag ställde mig mitt emellan grupperna med min egen fria definition och jag var starkast av de alla.