Härlig dag!

Idag fick jag nycklarna till vår lägenhet. I sommar flyttar vi in. Äntligen ska jag få bo med min älskling! Det kommer bli underbart att vara med henne varje dag, jämfört med som det har varit nu, någon gång i månaden. Det var soligt och fint och mysigt att vara i vårt nya hem, även om hon inte var med mig. Snart, snart...

Sen har jag varit i RFSLs lokal för första gången. Det var på tiden. Jag ska bli informatör så jag kan ingå i de främsta trupperna i kampen mot heteronormen!

Lesbisk vid tolv års ålder ! (?)

Jag har hittat bevisen! Jag var lesbisk redan som tolvåring! Jag skrev mycket dagbok när jag gick i mellanstadiet och nästan en halv dagbok handlar om en tjej som tydligen var väldigt speciell för mig. När jag nu läser det känns det helt uppenbart att jag var förälskad i henne.

V började som ny i klassen och jag var så glad att det var en tjej som skulle börja. Jag minns lustigt nog att alla andra tjejer hade hoppats att det var en kille som skulle börja och killarna hade liksom jag hoppats på en tjej. "Jag måste verkligen göra gott intryck imorrn! Jag måste se snäll och trevlig ut och säga hej..." Jag vet inte vad det var jag hoppades på, men jag tror att jag hade någon form av dröm om en bästa kompis som skulle vara som jag och inte som alla andra. Redan efter några dagar var jag tagen. "V är fantastisk! Jag trodde inte att det fanns såna människor!" Hon hade vågat spela kort med killarna, dansa på skoldiskot och erkänt att hon lekte med barbie. Hon var min idol, mitt ideal, min glädjekälla, min drömperson, min första kärlek. Ja så tolkar jag det i alla fall i efterhand. Det är klart att jag då inte tänkte att jag var kär i henne men det kanske jag inte förstod då. Det fanns inte i min världsbild att man kunde bli kär i en tjej. Men var jag verkligen kär? Får man tolka på det viset i efterhand? Kan man göra det? Efter sju år...

Efter helgen uppstod kärlekskomplikationerna... "Jag sa att hon var modig och så. Men jag hade gruvat mig hela natten för vad jag skulle säga idag. Jag ville så gärna säga: 'Du, kan du komma hem till mig någon dag?' Men jag förstod att jag aldrig skulle våga. Jag kände mig så feg. Jag, som är känd för att vara modig! Men så, när jag kom till skolan satt V och vinkade åt mig! Hej, sa hon och rusade fram till mig. Vad har du gjort på helgen? Sen lekte vi tagare på rasten. V, L, J och jag! Jag var med L på etermiddan. Kommer nog aldrig våga fråga V... suck..."

Kär eller inte, jag ritade stora hjärtan med hennes namn i och upprepade hennes namn flera gånger, skrev hur vackert jag tyckte att namnet var, hur snäll och snygg hon var, hur hon verkligen sjöng otroligt vackert o.s.v. Kärlekshistorien slutade olyckligt. Tjejen märkte tydligen att jag och mina kompisar hade sämst status i klassen. Hon slutade umgås med oss och kallade oss töntar, kanske för att kunna klättra i hierarkin och få en chans att få vara med de coola tjejerna. "Hon är elak, en svikare, en mobbare, jag hatar henne!" Jag kände mig så otroligt sviken att flera sidor i min dagbok blev blyerstnerkladdade och sönderklottrade.

Jag undrar hur jag hade reagerat på mina känslor för den nya klasskompisen om jag hade fått en mer queer bild av kärlek och förälskelse istället för den heteronorm som pumpades in i mitt medvetande varje dag. Jag undrar hur allt hade blivit om jag redan som tolvåring börjat acceptera eller åtminstonde börjat misstänka att jag var lesbisk och kunde bli kär i tjejer. Kanske hade det blivit lättare för mig senare. Kanske skulle jag ha sluppit all smärta som det innebar att "komma ut" främst för mig själv.

Äsch, vad tjänar det till att teorisera om det förgångna? Jag gör det alldeles för mycket. "Tänk om" och "hur hade det blivit om"... Jag önskar faktiskt inte att det hade varit på något annat sätt. Det jag har varit med om har utvecklat mig och stärkt min kärlek till min älskade. Men... om jag fick välja framtid för de barn som idag växer upp för att möta sina egna eller andras homosexuella förälskelser skulle jag vilja ändra på en hel del. HBTQ-upplysning för tidiga skolåldrar och mer queer överhuvudtaget i det samhälle barnen möter! Normala, naturliga HBTQ-människor och förhållanden i tv, filmer, barnböcker, läroböcker... Och framför allt: lärare och ledare som inte tänker och pratar heteronormativt! En sådan tänker jag bli!

Ett år senare...

"Min högsta önskan är att du ska vara lycklig. Jag vill så gärna säga att jag bara vill att du ska vara lycklig och att du får ha en pojkvän om du behöver det, och att jag kan vara lycklig ändå. Det var det jag sa när det gällde honom men det var bara lögn. Bara lögn alltihop. För jag har svårt att vara lycklig när jag är ensam och du är med någon annan. Jag har svårt att vara lycklig när jag vet att du är så lycklig och stolt och perfekt och har det så mysigt med någon annan, medan jag ligger ensam i min kalla säng i mitt ensamma lilla hus och alla tycker att jag är fel och konstig och misslyckad som inte har någon. Nu när jag har dig vet jag iallafall att jag har någon även om ingen annan vet. Jag har dig och du är underbar och jag är så stolt. Och visst ligger jag ändå och längtar efter dig när jag är ensam men då vet jag iallfall att du längtar efter mig också... Eller ja jag antar det och hoppas att om du längtar efter någon så är det mig. Jag är lite självisk ibland... Men jag vill att du ska välja själv! Jag vill att du ska vara nöjd med bara mig helt frivilligt. Det gör ont att tänka att jag älskar dig mer än du älskar mig. Ändå vet jag att det inte är sant! Du älskar mig och jag borde vara nöjd så. Varför är jag inte nöjd??? För att du inte är nöjd... Du är aldrig nöjd. Men jag har alltid önskat att jag kunde göra dig lycklig. Att vara tillräcklig. Att du ska vara hoppig och skuttig och lyckligbubbligvarm i hela dig så som jag är i mig när jag har varit tillsammans med dig. Min högsta önskan är att göra dig lycklig.

Nu är du min och jag är din. Ska du ha mig får du nöja dig så. Vänj dig vid tanken på att vi är ett par och att du är lyckligt kär. Känns det inte så, ja då får du säga till och då kan jag lika gärna gå och hitta mig en annan. Jag vill inte bara vara en leksak. Jag vill inte bli utnyttjad. Gör slut med mig när du vill men tills dess... försök vara lycklig!

Jag älskar dig!

Jag tänker inte ta på mig någon skuld för det längre heller. Jag är fan ingen drake! Och jag håller inte dig fången! Jag vill bara sätta upp lite villkor. Jag är din om du är min.
V-vill du h-ha mig? *blyg*
Till hösten i alla fall... Jag vågar inte planera och tänka så långt annars...
Tror du det kan funka?

Ibland tror jag att jag gillar att vara provocerande mot samhället... Att denna kärlek till dig också är ett sätt att bryta mig loss från mina föräldrar eftersom min mamma inte ens tror på att jag är bisexuell. Jag har många gånger föreställt mig triumfen då jag berättar för henne att jag minsann och hon minsann. Haha! Där fick hon! Men jag måste samtidigt försöka och försöka att inte tänka såna framtidsplaner för det skulle ju inte bli av, nej just det ja... Kanske lika bra det... Så kan vi bli normaaala sen... hitta varsin kille och folk skulle aldrig få veta... fånigt... jag vill vara onormal. Lite iallafall. Jag vill älska dig och stå för det. Det är det jag vill. Och jag står för det nu. Iallafall för mig själv. Det är det viktigaste.

Om jag är rädd är jag en toffel.... Jag ska försöka att inte vara rädd. Att inte förbereda mig på att förlora dig. Och samtidigt... inte planera för någon framtid... Blir svårt, men jag ska försöka..."

Texten ovan skrev jag för ett år sedan, då jag just hade blivit ihop med min älskade. Tänk om jag hade vetat hur underbart det skulle bli. Tänk om jag hade vetat att jag ett år senare skulle ha fest med mina vänner och äta tårta för att fira kärleken mellan mig och henne. Tänk om jag hade vetat att vi sedan, när vännerna hade åkt, skulle ha underbart sex och sedan gå tillsammans i regnet under ett regnbågsfärgat paraply. Vid busstationen skulle hon kyssa mig ömt och länge inför ögonen på stirrande människor innan hon åkte iväg med bussen för att komma tillbaka nästa dag. Jag visste inte hur det skulle bli. Jag hade ingen aning och det gjorde mig osäker. Nu vet jag hur underbart det kan vara och nu vågar jag föreställa mig en lika underbar framtid! Det är en härligt trygg känsla. Det känns overkligt för det mesta, som om jag lever i en dröm. Men då och då slår det över mig som vågor av lycka. Jag gråter och skrattar och älskar och njuter. Tänk...

Våga tro på era drömmar! Ja, snälla gör det! Det som verkar omöjligt kan faktiskt bli verklighet. Det är sant! När jag insåg att jag var förälskad i min vän trodde jag aldrig, aldrig att vi skulle kunna ha ett förhållande och vara lyckliga. Nu har vi börjat leva lyckliga alla våra dagar och jag vet att lyckan är hos oss för att stanna.

Jag erkänner...

Jag har ett erkännande:

Jag älskar att komma ut!

Det är sant. Jag får verkligen en kick av det.

Överallt. När som helst. I alla möjliga konstiga tillfällen och för alla möjliga människor. För jobbkamrater, för kurskamrater, främmande människor, jobbkontakter, bekantas bekanta, medpassagerare på tåget, unga, gamla, män och kvinnor, de som jag genom fördomar tror är homofober eller homosexuella, de som verkar vanliga, de som inte är som andra... osv

Jag kan ibland sitta och prata med någon och bara vänta på rätt tillfälle. Och när tillfället kommer nämner jag bara de magiska orden "min flickvän" och observerar nyfiket reaktionen. Efteråt kan jag vara helt darrig och jag kan ha svårt att se folk i ögonen. Men jag känner en enorm lättnad och stolthet.

Jag trodde det skulle försvinna nu när vi har varit ihop så länge. Nu när våra nära vet om att vi är ett par och alla verkar tycka precis som vi att det är något helt naturligt och inget konstigt alls. Men jag är fortfarande helt fixerad vid det här... att komma ut. Kanske är det inte samma sak att nämna sin flickvän för en ny bekant som att komma ut ur garderoben för sina släktingar efter månader av hemlighållande. Men i ett heteronormativt samhälle och bland människor som tänker mer eller mindre heteronormativt kommer man alltid ut på något sätt när man nämner att man har en partner av samma kön. Folk förutsätter ju att det skulle vara tvärtom. Att man skulle vara "normal".

På ett sätt tror jag att jag vill testa folks fördomar och få bekräftelse i form av positiva reaktioner. Men samtidigt älskar jag när folk reagerar med förvåning och förvirring. Jag vill bryta det normativa tänkandet och det känns som jag på något sätt gör en god gärning varenda gång jag berättar. Att de som hör omedvetet eller medvetet blir mer toleranta och mindre heteronormativa.

Eller? Har jag fel? Är det bara min förälskelse som gör att det pirrar till i mig varenda gång jag nämner henne för någon? Och är det bara min lyckliga kärlek jag vill skryta om? Skulle jag känna samma behov att berätta om jag var ihop med en kille?

En arg dröm

Inatt drömde jag att jag var kille. Det har bara hänt en gång förut som jag kan minnas och liksom den gången var denna dröm ganska våldsam och fylld av ilska.

Jag och min flickvän var på en fest och allt var lugnt och trevligt. Jag kände mig varken som man eller kvinna, gick bara omkring och pratade med folk, med henne bredvid mig. Så kom min mamma och började klaga på mig. Hon påstod att jag inte hade varit tillräckligt trevlig och snäll. Jag tyckte att jag visst hade varit trevlig och artig på alla sätt, men hon lyssnade inte på mig. Till slut blev jag så arg att jag tog en radio som stod på matbordet, bröt sönder den i småbitar och kastade bitarna ut över rummet. De andra gästerna tittade på mig och någon sa: "Han verkar inte vara på bra humör". Jag blev lite förvånad över ordet han men bestämde mig för att göra som de ville och gå in i rollen som bråkig kille. Så jag sprang ut och blängde argt på alla som kom ivägen för mig. En pojke sprang efter mig. Han verkade se mig som någon slags idol, men jag låste in mig på toaletten. Plötsligt stod många killar utanför dörren och bankade. De sa hotfulla saker och verkade allmänt läskiga. Så jag smet ut genom ett litet fönster och sprang ut barfota genom snön. Det var kallt och jag var mycket medveten om att jag var mig själv och att jag var kille. Men allt jag kunde tänka var att jag ville tillbaka till min älskade men inte kunde. Hela drömmen var full av någon slags frustrerad ilska.

Hm... Underligt... Kan någon hjälpa mig att tyda min dröm?

"Är du ihop med någon? Vem är han?"

Jag har alltid varit mormors snälla, söta docka. Perfekt på alla sätt. Därför var jag extra orolig för att berätta för henne att jag har flickvän. Vi bor i generationsboende, jag, mina föräldrar, syskon och morföräldrar, så vi kommer rätt nära inpå varandra och har en ganska nära relation. Därför började det bli viktigt att låta de få veta nu när det snart gått ett år.

"Mormor, jag ska berätta en sak för dig..."
"Är det något allvarligt?"
"Nejdå... eller jo det är på allvar, men själv tycker jag bara att det är positivt."
Innan jag hann säga något mer började hon fråga:
"Är du ihop med någon? Vad roligt? Vem är han? Har jag träffat honom?"
"Ehm... det är en person som du har träffat ja... men..."
"Jaha... men oj vad roligt... är det X? Eller Y? Någon av Z:as pojkar? Är det den där killen från den där föreningen som har varit hemma hos oss flera gånger?"
Medan jag panikartat försökte komma på ett sätt att säga att det inte var en kille svarade jag på hennes frågor: "Öh... nej... haha! inte han heller... nej... nej C är barnslig...och det är inte B... menar du A? mormor! han är 14 år!"
Till slut fick jag ur mig någon lång babblig historia om hur jag för länge sedan insett att jag inte blir kär i killar. (vilket är lögn då jag inte förrän på senaste tiden slutat kalla mig bisexuell)
Mormors reaktion skrämde mig: "Jaja, men det är ingen fara... Vänta bara några år så ska du se att du hittar den rätte."
Jag hoppades på att hon bara hade varit lite trögfattad, och att hon inte på allvar menade att homosexualitet skulle vara något som går över om man väntar lite.
"Men... jag blev jättekär i någon annan... en tjej..."
"Jasså..."
"Nu blev du förvånad."
"Neejdå inte alls..." Mormor vred på sig och försökte le. "Så är det ju nuförtiden. Trevligt, trevligt, vem är det?"
Men när jag berättade vem det var syntes det att hon var glad på riktigt.
"Men åh så kul! Henne tycker jag ju om!"
Jag blev ganska förvånad över att hon accepterade det så snabbt. Jag som brukar säga till min flickvän att hon i onödan oroar sig för att folk ska ha något emot homosexualitet.

Mormor tackade mig för förtroendet och gick in och berättade det för morfar direkt. Morfar log ett sorgset leende mot mig och sa: "Det blir jobbigt för er." Sen sa han inte mer. Men mormor hjälpte mig att förklara för honom att det minsann var annorlunda nuförtiden...

Hörde sedan av mamma att hon hade pratat med dem och mormor gång på gång hade frågat om min mamma trodde att det här var rätt och att jag inte skulle ångra mig eller ändra mig senare. Då hade morfar sagt "Nej, det kommer inte att ändra sig." Morfar har alltså accepterat det mer än mormor, medan mormor är mer vänligt inställd, eller i alla fall försöker. Hon vill så gärna se på världen med queerglasögon, det märks. Hon lockas av det. "Ja det spelar ju ingen roll med pojkar och flickor nu.... Bara man hittar någon man verkligen tycker om så..."

Nu känns det riktigt skönt. Jag ska aldrig mer behöva säga till någon "jag ska berätta en sak för dig" och sitta och känna mig onaturlig när jag måste pressa fram att jag har flickvän. Jag ska aldrig mer behöva "komma ut" på det sättet. I framtiden kan jag bara nämna min flickvän naturligt lite här och var i samtal med olika människor, så som jag tror de flesta gör när de låter världen få veta vem man är tillsammans med.

Jag är på er sida!

Min mamma berättade en rolig sak för mig häromdagen. (Varför börjar jag förresten alla blogginlägg med något hon har sagt? Usch, vad jag är förutsägbar...)

När jag var sex år och började förskoleklass började de andra barnen upptäcka att det fanns killar och tjejer och dela upp sig. Jag ville leka med alla, både tjejer och killar. I en period blev tjejerna jagade av killarna varenda rast. Detta hade jag tydligen tyckt var orättvist. Varför skulle man bli jagad bara för att man var tjej? Men jag hade kommit på en lösning. Så fort killarna sprang fram mot mig sa jag bara "Det är lugnt! Jag är med er!" Killarna sprang vidare och lät mig vara. Detta berättade jag stolt för min mamma när jag kom hem. Jag var på killarnas sida. På de starkastes sida.

Jag kan inte låta bli att fundera över detta. Gör jag på samma sätt idag? Tror jag att jag kan få mer makt om jag gör mig till kille? Eller mer frihet om jag hittar på att jag hör till "båda sidorna". Jag kommer undan generaliseringar. Jag behöver varken jaga eller fly. Jag behöver varken anklagas för förtryckande eller känna mig förtryckt. Jag smiter från alla definitioner och alla krav.

Men historien stannar inte där. Jag hade nämligen själv andra minnen från lågstadiet, där jag helt var på tjejernas sida. Men då hade jag övergått till att vara tjejernas beskyddare. Om (eller rättare sagt när) en kille var dum mot någon av mina tjejkompisar ropade de bara på mig. Då kom jag som en räddande prins och hotade att pussa draken. Den farliga killen blev rädd och försvann. Jag var fortfarande inte en av tjejerna, jag var inte heller på killarnas sida. Jag var inte en av de hjälplösa prinsessorna, men inte heller en av de tjejjagande drakarna, de tuffa killarna, machomännen... Jag var hjälten, den främmande, mystiska, skrämmande beskyddaren som vågade trotsa normerna. Jag ställde mig mitt emellan grupperna med min egen fria definition och jag var starkast av de alla.