Lesbisk vid tolv års ålder ! (?)

Jag har hittat bevisen! Jag var lesbisk redan som tolvåring! Jag skrev mycket dagbok när jag gick i mellanstadiet och nästan en halv dagbok handlar om en tjej som tydligen var väldigt speciell för mig. När jag nu läser det känns det helt uppenbart att jag var förälskad i henne.

V började som ny i klassen och jag var så glad att det var en tjej som skulle börja. Jag minns lustigt nog att alla andra tjejer hade hoppats att det var en kille som skulle börja och killarna hade liksom jag hoppats på en tjej. "Jag måste verkligen göra gott intryck imorrn! Jag måste se snäll och trevlig ut och säga hej..." Jag vet inte vad det var jag hoppades på, men jag tror att jag hade någon form av dröm om en bästa kompis som skulle vara som jag och inte som alla andra. Redan efter några dagar var jag tagen. "V är fantastisk! Jag trodde inte att det fanns såna människor!" Hon hade vågat spela kort med killarna, dansa på skoldiskot och erkänt att hon lekte med barbie. Hon var min idol, mitt ideal, min glädjekälla, min drömperson, min första kärlek. Ja så tolkar jag det i alla fall i efterhand. Det är klart att jag då inte tänkte att jag var kär i henne men det kanske jag inte förstod då. Det fanns inte i min världsbild att man kunde bli kär i en tjej. Men var jag verkligen kär? Får man tolka på det viset i efterhand? Kan man göra det? Efter sju år...

Efter helgen uppstod kärlekskomplikationerna... "Jag sa att hon var modig och så. Men jag hade gruvat mig hela natten för vad jag skulle säga idag. Jag ville så gärna säga: 'Du, kan du komma hem till mig någon dag?' Men jag förstod att jag aldrig skulle våga. Jag kände mig så feg. Jag, som är känd för att vara modig! Men så, när jag kom till skolan satt V och vinkade åt mig! Hej, sa hon och rusade fram till mig. Vad har du gjort på helgen? Sen lekte vi tagare på rasten. V, L, J och jag! Jag var med L på etermiddan. Kommer nog aldrig våga fråga V... suck..."

Kär eller inte, jag ritade stora hjärtan med hennes namn i och upprepade hennes namn flera gånger, skrev hur vackert jag tyckte att namnet var, hur snäll och snygg hon var, hur hon verkligen sjöng otroligt vackert o.s.v. Kärlekshistorien slutade olyckligt. Tjejen märkte tydligen att jag och mina kompisar hade sämst status i klassen. Hon slutade umgås med oss och kallade oss töntar, kanske för att kunna klättra i hierarkin och få en chans att få vara med de coola tjejerna. "Hon är elak, en svikare, en mobbare, jag hatar henne!" Jag kände mig så otroligt sviken att flera sidor i min dagbok blev blyerstnerkladdade och sönderklottrade.

Jag undrar hur jag hade reagerat på mina känslor för den nya klasskompisen om jag hade fått en mer queer bild av kärlek och förälskelse istället för den heteronorm som pumpades in i mitt medvetande varje dag. Jag undrar hur allt hade blivit om jag redan som tolvåring börjat acceptera eller åtminstonde börjat misstänka att jag var lesbisk och kunde bli kär i tjejer. Kanske hade det blivit lättare för mig senare. Kanske skulle jag ha sluppit all smärta som det innebar att "komma ut" främst för mig själv.

Äsch, vad tjänar det till att teorisera om det förgångna? Jag gör det alldeles för mycket. "Tänk om" och "hur hade det blivit om"... Jag önskar faktiskt inte att det hade varit på något annat sätt. Det jag har varit med om har utvecklat mig och stärkt min kärlek till min älskade. Men... om jag fick välja framtid för de barn som idag växer upp för att möta sina egna eller andras homosexuella förälskelser skulle jag vilja ändra på en hel del. HBTQ-upplysning för tidiga skolåldrar och mer queer överhuvudtaget i det samhälle barnen möter! Normala, naturliga HBTQ-människor och förhållanden i tv, filmer, barnböcker, läroböcker... Och framför allt: lärare och ledare som inte tänker och pratar heteronormativt! En sådan tänker jag bli!